Det är väl lite av en tolkningsfråga kan jag tycka. Jag har levt i förhållande mestadels av mitt liv, inte för att jag känt att jag måste utan det har bara blivit så. Chrille är ju min första kärlek eftersom att det vi har är äkta. Men om man tolkar frågan på andra sättet så får det väl bli när jag var tillsammans med en jag simmade med när jag var 12 år. Det "förhållandet" höll i 8 månader tror jag. Sen kan man ju inte påstå att det var kärlek. Inte visste man vad det var när man var 12 år väl :) Men det får nog kallas min första kärlek.
När man blev lite äldre trodde man ju trots allt att det man hade med sin pojkvän var äkta. Jag hade ett förhållande i 4 år tex. Ser jag tillbaka så ångrar jag verkligen att jag stannade så länge i det förhållandet. Men samtidigt kanske jag inte varit där jag är idag? Man lär sig av sina misstag! Jag kommer så väl ihåg en kommenter på en fest "att ni inte förlovar er". Tanken på det gjorde inte mig särskilt lycklig och jag blev skyldig framförallt mig själv att känna efter ordentligt. Jag insåg att jag verkligen inte ville leva med honom resten av livet. Jag hade dessutom lärt känna en annan kille så det gjorde beslutet ännu lättare. Så jag gick från ett 4-årigt förhållande direkt in ett nytt. Inte så smart, men samtidigt kan man inte planera sina känslor. Vi förlovade oss efter ett år, men efter några månader kändes inte det heller rätt. Så jag lämnade även honom och beslöt mig för att vara singel ett tag. Men, som sagt, kärlek kan man inte planera. Ganska snart kom Chrille in i mitt liv (via det då heta Lunarstorm :)) och vår vänskap utvecklades snabbt. Vi flyttade ihop redan efter 3 månader, mycket för att vi bodde ca 25 mil från varandra men framförallt för att man bara visste att det var rätt. Denna känsla hade man ju inte känt innan. Giftermål, hus och 2 barn, med det kan man ju inte säga annat än att det var på riktigt. Vi kommer garanterat bli gamla ihop :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar