Det hela började med en powerwalk. Eller så hade kanske satt igång sig själv ändå :) Var ute i torsdags kväll med Sally och höll ett ganska bra tempo. När jag kom hem vid 18.00 kände jag värkar, men de var inte alls starka och kom var tionde minut ca. Vid 22.00 hade de försvunnit igen så vi gick och la oss som vanligt. Vid 01.15 vaknade av en hyfsat stark värk, och sen kom ännu en efter sex minuter. Gick upp och gick runt lite, och hade värkar var 6:e minut, dock inte jättestarka. Sa till Chrille, ringde BB och sedan mina föräldrar. Drog upp Moa som gick väldigt lätt och åkte och lämnade henne hos mina föräldrar. Plattan i mattan till Ystad BB, de var en positiv grej med att åka in mitt i natten: ingen trafik. Vi blev inskrivna 02.50 och det tog inte lång stund innan värkarna drog igång ganska rejält. Var öppen 4-5 cm när vi kom in. Började med en varm dusch som lindrade rätt bra. Efter ett tag blev det lustgas, som var väldigt effektiv. När jag var öppen 7-8 cm tog barnmoskan vattnet så vi "slapp" vänta på att det skulle gå. Fanns liksom ingen anledning på att ev behöva dra ut på det tyckte hon. Sen dröjde det inte länge förrän det var dags att krysta och det tog 20 minuter innan hon var ute 7.20. 4½ timme från det vi blev inskrivna, helt okej :)
När jag fick Moa tyckte jag värkarna var riktigt jobbiga och själva krystande inga problem alls. Denna gång var det tvärtom. Jag kände att jag kunde hantera värkarna mycket bättre och att lustgasen hjälpte mycket bättre denna gång. Däremot var det jobbigare att krysta och jag tyckte det gjorde mer ont under den fasen denna gång. Dock hade Tuva en liten kant att ta sig över som garanterat inte gjorde saken lättare. Sen var jag ruggigt trött efter att knappt sovit nånting och hade svårt att andas mellan krystningarna. Men 20 minuter är ju ändå ingenting. Jag kände mig mycket lugnare och säkrare genom hela förloppet denna gång för jag visste vad det handlade om och vad jag skulle gå igenom. Och Chrille var verkligen världens bästa stöd och hjälpte mig igenom det med bravur. Det märktes att han kände sig mer erfaren :) Hade inte klarat det utan honom!
Allt gick alltså superbra! Snabbt ut, men sen kunde jag inte få upp henne på bröstet direkt för navelsträngen var jättekort :) Det var därför hon var lite seg ut också. Chrille klippte den iaf och upp kom hon. Blev sydd med 3 stygn, samma som sist har jag för mig. Sen blev vi lämnade ensamma och jag testade ganska omgående att ge henne bröstet. Och hon tog det direkt! Skönt :) Dock hade jag glömt hur riktigt jävla ont det gör att amma i början. Tur det går över :) En annan smärta är eftervärkarna. Hade inga med Moa, men det är vanligare för omföderskor. Ganska rejäla första dygnet, men de har mer eller mindre dött ut efter hand.
Efter vägning och mätning blev vi flyttade till BB, och där var det väldigt lugnt och behagligt. Vi satt i tv-rummet nästan hela dagen och bara njöt. Tuva åt mer eller mindre hela tiden fram till ca 17.00. Sen slocknade hon i flera timmar, var vaken i några för att slutligen somna helt och hållet strax efter 01.00. Sedan sov hon till 08.00, då vi gick upp för att äta frukost. Så det blev några timmars välbehövlig sömn där! Hon blev undersökt vid 10.00 och vi fick höra att allt var jättebra och att hon var en jättefin flicka. Sedan åkte vi hem, fanns liksom ingen anledning att stanna. Åkte och hämtade stolta storasystern, som vi saknat så mycke. Hon frågade efter lillasyster direkt och var väldigt intresserad av henne till en början, men under dagen dog det ut rätt mycket. Kanske för att Tuva sov typ hela dagen igår :) Vaknade bara för att få mat. Men Moa har pussat på henne och klappat henne så hon är nog väldigt glad. Förklarade för henne att lillasyster kommer bli mycket roligare när hon blir större :)
Igår fick vi göra ett återbesök på BB för PKU-testet bla. Ytterligare en barnläkare kände på henne och konstaterade att allt var jättebra. Hon vägdes och hade bara gått ner 40 g till 2960! Det är verkligen ingenting, och även ett skönt tecken på att hon får i sig tillräckligt med mat. Kommer ihåg att Moa gick ner över 100 g. Hörseltestet gjordes också och blev positivt. PKU-testet togs, det var inte poppis att få en stor nål i handen. Sådär extra kul när det inte kom nåt blod och läkaren fick göra det igen... Men då hade Tuva fått den dära glukoslösningen i munnen och sa inte ett ljud. Funkar nämligen lite som smärtlindrande också.
Allt som allt blev det alltså BF + 2 och en jättebra förlossning. Barnmorskan var dessutom helt fantastisk! Än så länge är Tuva väldigt snäll så det hoppas jag hon fortsätter vara :) Och jag kan bara konstatera att jag är världens lyckligaste!
Vill avsluta med att tacka för alla härliga gratulationer jag fått på alla sätt och vis :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar